Efter en felskrivning på sms blev resultatet att jag nu sitter här med krossat hjärta.
Kan knappt andas och jag är farligt nära dehydrering av tårarna som fallit i strida strömmar från mina ögon.

Jag skrev fel, korrekturläste inte, utan skickade.
Nu hatar han mig och jag är ensam. Jag gjorde slut på mitt förhållande utan att det var vad jag ville.
Han är som så många andra män bångstyrig och vägrar svara. Har man gjort slut så har man.

Efter alla våra år är jag bortkastad som gårdagens sopor. Eller det är iaf så det känns.
Allt vi gått igenom med hotfulla ex, mina barn, hans barn osv har varit helt i onödan.
11 dagar före jul krossade jag mitt eget och kanske även hans hjärta. Allt pågrund av stress och en felskrivning.
Mitt liv i ett nötskal.

Kaos och katastrof.

Allt jag ville va får svar på en liten liten fråga. Men det blev ett hot. Ett hot som han valde att inte ifrågasätta utan ta avstånd från mig.
Jag orkar inte detta. Inte just nu. Livet är bara struligt och sorgligt. Jag saknar min familj. Mina barn. Mitt liv och nu även mannen i mitt liv. Min bättre hälft. Mitt syre. Mitt allt.

Helt ensam i en stad som inte är min. Med ångest stor nog att laga ozonskiktet. Ett självhat tillräckligt att förinta världens alla diktatorer. Här skall jag på något förunderligt sätt klara av att överleva.

Hur ska jag klara detta? 11 dagar kvar till jul och aldrig har jag varit mer ensam och sorgsen

Här har jag precis lämnat min dotters 18 årsfirande. Klivet på tunnelbanan för att ta mig hem och krypa ner i soffan med en kopp glögg och bara vara.

Då kliver en ung, vacker men väderbiten kvinna på.
Hon ställer sig och med hög och klar stämma berättar hon att hon är 18 år och att hon just lämnat ett destruktivt liv hemma hos sina missbrukande föräldrar. Hon flyttade in hos pojkvännen som redan första helgen misshandlade och våldtog henne. Dagen efter sålde han henne till inte utan två andra män.

Hon har nyligen kommit till stan för att komma undan honom. Men här finns ingen hjälp att få tydligen. Så hon undrar om någon har ett par kronor så hon kan få en sängplats på något av stans härbärgen.

Jag svarar henne att jag känner för henne men tyvärr inte har något att ge henne.

Hon tittar på mig med tårar i ögonen och säger.

?Det är ok. Tack för du svarade mig och inte ignorerade mig.?

Jag ger henne mina vantar och min mössa. Säger att jag verkligen önskar att jag kunde gjort mer. Och att jag hoppas att det löser sig för henne.

Hon säger att det är det snällaste någon sagt till henne på längre än hon kan minnas.
En tår faller från hennes ena öga samtidigt som en fallet från mitt andra.

Hur kan vi ha så dåligt socialt skyddsnät att våra ungdomar som just ska starta sina liv hamnar tiggandes på en tunnelbana? Varför förstår inte myndigheterna att vi måste se över hela detta landet?

Jag har alltid varit stenhård med att inte köpa ut till minderåriga. Varken alkohol eller tobak av olika sorter.
Men mina barn har heller aldrig varit intreserade. Däremot har de firat sina 18 årsdagar på restaurang och själva valt att beställa en öl eller ett glas vin.

Det har jag inte kunnat säga något om. De är vuxna och gör som de vill.
Men nu är det dax för en att bli myndig mitt under en pandemi. Önskan om att få beställa en mimosa kommer inte ske.

Skall jag nu vika undan mitt ideal och köpa en liten flaska cava för att mitt födelsedagsbarn skall få göra som sina syskon?

Är ju så stolt över att ingen rekommendation om max 8 kommer överskridas. Så är det ok att köpa ut? Hade ingen pandemi varit hade jag inte haft koll på mängden alkohol då det hade firats ute på stan.

Gillar verkligen inte moraliska dilemma.

Om det är någon som läser denna blogg snälla kommentera gärna. Bollplank är bra att ha.

Men nu skall munskydd tvättas innan middag ska lagas.

Fan vad tråkigt detta inlägg är.
Måste steppa upp massor om jag ska få läsare eller ens orka fortsätta.

Ha det bäst. Glöm inte att du är snygg.

Två dagar har jag gått en utbildning på jobbet. Spännande eftersom jag efter nyår kommer byta tjänst.

Det svåra är att vi var två som gick utbildningen. Jag och en kollega som kört liknade maskiner tidigare och då i över 10 år.
Kan vara en bra person att lära sig nytt datasystem med. Men varför har män så förbannat svårt för att en kvinna ska lära sig samma jobb?

Blir galen på att behöva försvara mitt kön dagligen.
Kan vi inte bara acceptera att det finns män och kvinnor som är fantastiskt duktiga inom alla områden?

Ok, män kan inte föda barn. Men där är väl ändå den enda begränsningen?
Hur ska vi kunna få denna världen att gå framåt på riktigt om vi inte kan se detta?

Nej, jag menar inte med teknologin utan för mänskligheten.
Ska alla tvingas fortsätta i de spår som funnits i massa år men inte funkat? Är vi inte tillräckligt smarta att göra om och göra rätt?

Mina barn är uppväxta i en trasig destruktiv familj. Men jag ville mer för dem så jag valde att lämna med livet som insatts för att göra om och göra rättare.
Resultatet är att jag har två söner som inte anser att det är kvinnan som ska fixa allt i hemmet och en dotter som har höga förväntningar på sin egen karriär och framgång i ett ganska mansdominerat område.
De har sett att alla behövs för att få hjulen att rulla i en familj och att om man lever med gamla trångsynta värderingar så blir livet inte bra.

Det handlar för mig inte om annat än att se varje individs potential och önskan för sig själv. Att man inte lägger sina egna värderingar i knät på folk som inte bett om dem.

Ja lika deppig som jag var i går är jag glad just nu.
Fick just veta att jag blivit befordrad och flyttad till en roligare och mer utvecklande avdelning på min arbetsplats.

Längtar extra till början av nästa år.
Visst ny chef och nya kollegor men friare.
Mer egna jobb.

Just love it.
Shit dax att springa. Maskiner väntar inte är de klara så är de.

Jo, men håll näsan över vattenytan.
Kämpa på.
Idag är jag så trött på allt trött på att kämpa med ex, sjukdomar, psykisk ohälsa, Corona, julen som är på ingång, barn som fyller år och besvikna inser att det inte blir något firande.

I mitt nästa liv ska jag vara frisk, rik och finna rätt partner när jag är ung.

Detta inlägg kommer jag säkert radera i morgon. Men just nu vill jag bara spy och kräkas på världen och livet.
Så orättvist! Jobba och slita 40-55 timmar i veckan.
Allt så att kronofogden ska dra nära hälften av vad jag tjänar. Varför skuld? Skylla mig själv.
Nä du. Hamnade hos fogden för att jag gjorde som myndigheterna sa. Sen stod jag där med tre små barn, på en bänk i en park. Utan allt. Utan bostad. Utan kläder. Utan pengar. Utan mat. Vad gjorde samma myndigheter som fick mig att lämna?
De gjorde INGENTING. Inte minsta lilla hjälp fick vi. Hyran för bostaden vi inte ens bodde i gick till kronofogden. Precis som dagisavgiften, elen, telefonräkningen och allt annat. Visst jag kan gå omkring med offerkoftan på mig. Men det funkar inte. Det är bara det att vissa kvällar är värre än andra. December är den värsta månaden på året. December under vanliga normala år är som 2020+en tsunami. Men i år... skulle kunna avsluta livet om det inte var för att jag har barn.
Är så trött på att trampa vatten. Som att cykla bara för att upptäcka att jag inte kommer någonstans.
På lördag blir dottern 18 och jag har inte en krona att lägga på varken present, tårta eller något annat än potatis och fiskpinnar.
Skall det vara så i Sverige i dag.
Att livet barkar åt helvete för att myndigheter sviker.
Att en familj måste leta pant för att få mat på bordet trots att föräldern jobbar minst 100%.
Skall det vara så att barn och ungdomar skall växa upp i ren och skär fattigdom för att myndigheterna inte håller sitt ord?

Är det konstigt att man har tillits problem. Misshandlad av sin man, sviken av polis, sociala myndigheterna, BUP och åklagaren.

Sen skall man ändå fungera och jobba på.
Hur länge ska jag orka. Dessutom ensam då exet ställer till med hot om våld.
I kväll har jag ingen energi. Ingen lust att kämpa. Ingen känsla för att fortsätta kämpa.
I kväll ger jag upp. i kväll tänker jag bara ligga här och tycka synd om mig själv.
I morgon är det masken på. Då menar jag inte munskydd. Så biter jag ihop och tar nya tag.
Men i kväll tänker jag vältra mig inte bara i offerkoftan utan bädda ner mig i en stor tung offerfilt.

Att leva med psykisk ohälsa är ett helvete.
Att ta sig upp över vattenytan för att andas och stanna där är en kamp. Det är viktigt att ha människor runt sig som man kan luta sig mot som orkar lyssna och som inte trycker ner en.

Det har jag under mina snart 15 år med PTSD lärt mig. Men jag har ännu inte lärt mig att säga ifrån till dem som inte är 100% lojala. Till dem som fortfarande tror att det bara är att rycka upp sig, glömma och gå vidare. Jag tänker att jag på något konstigt sätt klarat mig ganska ensam under 2020 med Corona härjade i världen.
Jag kommer förhoppningsvis komma levande ur pandemin och min önskan för mig själv är att jag då ska vara starkare och mer rättvis mot mig själv.

Jag vill jobba för att bli en bättre människa mot mig själv. Säga nej till sånt jag inte vill eller orkar.
Jag ska lägga in en högre växel i att förbättra mitt liv utifrån de möjligheter som jag kan skapa åt mig själv.

Jag hoppas att Corona inte stannar som pandemi för all framtid. Utan att vi en dag kommer kunna leva ett mer normalt liv med umgänge i goda vänners lag. Krama våra familjer och fira inte bara jul, midsommar, påsk och födelsedagar. Utan livet.
Jag önskar att vi efter Corona kan se alla fel vi gjorde innan och låta bli att göra om dem.
Att vi inte längre tar saker så självklart utan är tacksamma för vad vi har istället för avundas dem som har något vi saknar.

Jag vet att jag lärt mig under detta år att psykisk ohälsa på riktigt inte syns utåt om man inte vill visa det. Jag är tacksam till Corona att så många som mår dåligt fått ny och bättre förståelse av andra som tidigare sagt att de ska rycka upp sig.
Min förhoppning är att mänskligheten efter Corona har större empati än innan.

Han älskar mig. Jag älskar honom.Men vi kan inte vara tillsammans.Livet är så orättvist.
Varför skall man träffa någon, bli kär och börja lita på denne för att inse att de hinder som finns är omöjliga att ta oss över. Jag får ångest och mår dåligt. Han mår dåligt och får ångest.
Enda gången som vi mår bra är när vi är tillsammans med varandra
Men vi måste stjäla tid för att få ses. Mitt hjärta går sönder varje gång vi måste säga hejdå.
Jag gråter av varje dag, varje kväll och varje natt. Saknar att vara i hans famn. Önskar att vi kunde leva vårt liv tillsammans. Att få bo, äta, sova och se på film tillsammans som en vanlig familj.
Mina barn, hans barn och kanske våra barn.
Jag vill laga mat med honom, tvätta mina kläder med hans, handla med honom.
Jag vill inte ha en stund här och där.
Jag vill ha en vardag.

Du undrar kanske varför vi inte kan vara tillsammans.
Det handlar om våra ex...
Om hot kring barnen, om våld, om saker vi inte kan påverka.
Önskar vi träffades för länge sedan
att det alltid varit vi.
Han är min andra halva, min trygghet, min livlina mannen i mitt liv, mitt hjärtas mening.

Snälla tomten jag önskar mig bara en sak för resten av mitt liv.
Jag vill ha honom.