Hur ska jag klara detta?

Jag har en blodcancersjukdom tillsammans med PTSD. Jag är både extra infektionskänslig och otroligt stresskänslig. Inte en superbra kombination under år 2020.

Till råga på allt har båda dessa saker gjort att jag av misstag gjorde slut med mannen i mitt liv. (läs tidigare inlägg)

Nu har det gått en vecka sen vi senast pratade och min ångest har slagit i botten. Iallafall hoppas jag att jag inte kan falla mer än jag gjort.

Har sovit ca 19 timmar per dygn. Gråtit 3 timmar och spenderat kvarvarande 2 timmar till att försöka äta något samt behålla maten. Det är en kamp.

Ja, jag gnäller kanske. Men psykisk ohälsa får inte gömmas undan. 

Folk måste förstå att under en pandemi som Covid-19 är det jobbigt för alla men för oss som redan innan har olika ångesttillstånd är det ett rent helvete. Att vara ensam kan vara himla skönt när det är självvalt. Men påtvingat.. 

Not so fun.

Jag insåg tidigt under denna pandemi att jag bara är en kul polare att kalasa med för de flesta här uppe. Mina sk vänner från min hemstad är inte direkt julgranspynt heller. 

Telefonen är så tyst att jag till och med funderat på att avsluta mitt abonnemang. Kan ju lösa min jobb och läkarkontaketer via datorn. 

Är jag gnällig igen? Kanske. Men när ringde du senast en vän på samma sätt som tidgare? Hur många onlline fika, lunch, middag eller AW har du varit med om senaste året? Då räknar vi inte de som är arbetsrelaterade.

Jag vet att jag varit på en fika, en AW (där jag inte fick en syl i vädret) och en middag där dem jag åt "tillsammans" med satt och hånglade er än halva tiden.

"Förlåt oss men vi har ju barnvakt i kväll så.." 

Jag avslutade middagen genom ett enklet klick på Esc.

Nä. Bara när jag kan åka till mina sk vänner är jag ett kul tillskott men annars är jag inte den första de bjuder in till... Till något.  

Jag har under denna pandemi kommit fram till att om jag klarar mig med livet i behåll ut ur skiten så ska jag hitta nya vänner. Riktiga vänner. Får väl gå en kurs eller sätta in en kontaktannons.

Men helt klart är att jag ska ha ett liv innan och ett nytt liv efter Corona.

Hur blir det då med kärleken? Ja, bara framtiden vet något om det. Jag hoppas att vi kan lösa något i morgon när han kommer förbi. Det var iallafall vad han sa att han skulle göra. Hoppas att det inte innebär att han kommer hit. VI tar en kaffe. Han säger att han inte vill satsa mer på oss eftersom jag är så sjuk som jag faktiskt är.

Men då kommer jag inte kunna andas. Jag trodde ärligt inte att jag någonsin skulle våga sattsa på kärleken igen. Att jag skulle kunna llita på någon. Haha trodde inte ens att jag skulle våga ha sex igen.

Var det en konstig komentar? Tja, men har du blivit misshandlad och våldtagen av din man i 16 år så kan jag lova att det är långt ifrån självklart att klara så basala saker. 

Jag vet när vi började prata med varandra (Över messenger) Då tänkte jag att jag passar på att njuta av att prata med honom för jag kommer aldrig våga ha en fsisk relation med honom, eller med någon.

Men det finns män där ute som väntar. Som tar det i den takt vi fd misshandlade kvinnor behöver.

Han väntade i över 3 månader på vår första kyss. 

Men nu är det över..

Bläää Jag hatar detta. Jag vill må bra. Jag vill inte behöva sitta instängd här dygnet runt. beställa maten i en app som körs hem av något bud. Jag vill ut och se mig omkring. Jag vill känna vinden och regnet i ansiktet. Jag vill känna dofter. Höra fåglar, bilar, människor. Irriterande musik i butikerna.

Jag vill stå i kö och betjänas i kassan av någon som är trött och irriterad. 

Jag vill höra griniga barn på tunnelbanan. Jag vill gå till pizzerian och få hår i salladen... Nä, det vill jag inte med du förstår säkert vad jag menar.

Så frågan är hur ska jag klara detta?

Kanske du vill bli min vän?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En lång vecka är till ända. Möten med advokat, socialen och ny tjänst på jobbet. Allt är ett enda virrevarr med känslor tankar åsikter och idéer. Min advokat är en relativt ung man med god insikt om denna sortens ärende. Han gav trygga svar och...

Nu räcker det. Jag har fått nog. Strejken är inledd. Godsmottagningen är stängd och inga mer sorger eller problem mottages. När jag äntligen efter 6,5 veckor är tillbaks på jobbet. Jag har lyckats boka in en staycation med Mr älskling för att lad...

Sakta men säkert sjunker verkligheten in. Mitt barn kommer tas ifrån mig för att jag litat på myndigheterna. Jag söker efter en nål i en höstack och greppar efter alla sprickor i bergets lodräta vägg för att inte missa vad som kan bli räddninge...

Inatt blev det inte mycket sömn. Tankarna har snurrat fler varv än vad som borde vara möjligt. Jag ringde socialtjänsten för att bena ut några frågor och svaren jag fick är än mer chockande än den information jag fick igår. De anser bla att...

Knappt har jag påbörjat min återhämtning efter covid-19 så kommer det värsta samtalet i mitt liv. Socialen i min ursprungskommun meddelar att det inkommit anmälningar (alltså flertalet) mot mitt ex som är boendeförälder för vår yngste son. De h...