Vilken konstig dag det varit.
Läkaren godkände att jag påbörjade medicinering igen vilket innebär att jag inom 2-3 veckor bör vara mindre deprimerad. Mindre tårar och bättre sömn.
Maten bör också funka, vilket i sin tur gör att magen funkar och min hy blir bättre. Förhoppningsvis slutar jag dessutom att blöda näsblod så mycket.

Nu ska jag bara få samma läkare att skriva intyg till försäkringskassan så jag kan få betalt för att vara hemma i karantän. Riskgrupp innebär inte på något sätt att man får det.

Efter jag vart hos läkaren åt jag lunch med min älskling. En liten restaurang med enbart oss och 3 byggjobbare som gäster.
Det var mysigt och en eggande uppladdning för kvällens mys.

Men där tog det stopp. Jag vet inte vad som hände men plötsligt satt vi arga, med tårar och pratade inte med varandra. Jag inser att det är jag som reagerat på något. Men vad vet jag inte. Han fattade nog inte heller vad som hände. Men jag bad honom till slut att åka hem.

En dag hoppas jag kunna lösa gåtan med vad det är som triggar min ångest. Exakt vilka ord, dofter smaker, låtar och ljud.

För när de smäller till så blir det som ett svart hål i minnet. Har hänt att vi gjort något jättekul och plötsligt sitter jag skakande och gråter hysteriskt.
Önskar så att jag lämnat mitt ex flera år tidigare. Kanske jag sluppit leva med PTSD.

Istället så är det en del av mig för resten av mitt liv. Visst jag kan bli långt mycket bättre och i perioder så funkar allt normalt. Men när dipparna kommer är gropen jag faller ner i så djup att det inte finns en stege som kan nå ner till mig.

Funderar på om hypnos kan hjälpa mig? Tror det är enda behandlingen jag inte testat.

Ska googla lite på det i natt om jag som vanligt inte kan sova.
Men nu är det dags att göra ett försök att ta sig in i drömmarnas värld.

Sov gott.

Måste få bättre rutin på detta med att vakna på morgonen. Göra bra saker med min dag så det finns något att skriva om.

Vad har hänt sen sist?
Hmmm. Det har varit julafton.
Det var en mysig dag.
Frukost alldeles ensam eftersom dottern inte ville gå upp. Sen spelade vi spel och han den där kom förbi med en julklapp. Han stannade en kort stund innan han hastade vidare.
Det var nog mitt fel. Kände inte att jag ville sitta i soffan och pussa på honom när han kom oanmäld på julafton. Vi hade ju fortfarande pyjamas på oss.

När jag fått stryk av dottern 2 gånger i Skippo och 3 gånger i yatzy fixade vi litet snackbord och gluttade på Kalle Anka.
Vi pratade på Skype med släkten en stund innan vi fixade mat och petade i oss den.
Ingen av oss hade matlust. Sen öppnade vi julklapparna.

Ganska samma som alla andra år med den skillnaden att det bara var vi. Att det inte fanns någon glädje utan bara ett tvång om att så ska det vara.

Sen satt vi i varsin ända av soffan och bara var. Det var det bästa på hela dagen. Jag somnade vid 3.15 på morgonen.


Juldagen sov jag till 16.30 vaknade gick på toa och somnade om till 22-tiden.
Sen grät jag hela natten.
Fuq ångest!!

I går sträcktittade jag på en Netflix serie som jag inte kan återge en enda minut av. Minns inte ens vad den heter.

Idag har jag pratat han som stulit mitt hjärta.
Frågade om vi ska se till att komma vidare och dra in advokater om så behövs. Vi är bra föräldrar till våra barn. Det enda våra ex kan säga är att vi inte älskar dem längre utan varandra. Det är inget brott, inget negativt. Båda är vi respektfulla mot varandras barn.

Vi måste komma vidare. NU!

Fy Fabian att vi inte fann varandra från början.

Har du någon gång lagt ett pussel? 

Har du någon gång lagt ett pussel och upptäckt att det saknas en bit på slutet?

Jag har under en ganska lång tid försökt lägga mitt livspussel och det har funnits för många bitar.

Jag fick verkligen inte ihop kaoset. 

(Bild lånad från internet)

Så vad gjorde jag? Skadad som jag är avslutade jag mitt förhållande. 

Resultatet? Pusslet blev om än svårare att få ihop. Insåg med vändande post att jag inte är hel utan honom. 

Att utan honom vid min sida funkar inte livet, jag, min hälsa, jobbet eller andra relationer.

Utan honom kan jag inte ens andas normalt.

Vi har ett struligt förhpllande och har haft det i snart 5 år.

Men vi kan inte leva utan varandra. Vi blir båda destruktiva.

Jag faller ner i ångestens djupa brunnar. 

Han blir irritabel och sluten. Mot ALLA.

Vår relation är kantad av hatare som fuqar upp oss. 

Hur mycket vi båda vet att vi är varandras pusselbitar som är gjorda för att göra livet helt, så kommer vi inte ifrån att det hela tiden dyker upp andra bitar som försöker passa in och fixa ett helt annat motiv.

Idag har vi träffats. Pratat, fikat, gråtit, pratat och försökt komma fram till en lösning. 

Vi vet ju att vi inte vill.. Inte kan leva utan varandra.

Varför ska kärlek vara så svårt? Det enda vi vill är ju få en vardag tillsammans.

Kan inte våra barns andra föräldrar bara acceptera det?

Varför ska de sätta barnen i mitten?

Nu är det jul och vad gör de? 

Hans ex tvingar sig hem till hans föräldrar (de ser inte hur hon beteer sig utan tycker det är han som är småsint)

Mitt ex som har kidsen denna jul. Vägrar låta dem ens skypa under tiden de är hos honom. Han förbjuder dem att ta emot julkappar från oss. (Han är rädd att de ska tycka om min partner)

Resultatet blir att jag får sitta 100% ensam på jul. 

Jag har alfrig firat en jul i mitt liv med mindre än 11 personer. Nu ska jag inte ens få skypa med mina barn.

När jag sa detta fick jag det trevliga svaret.

"Så går det när man skiljer sig från mig och tror att man man kn***a någon annan"

Observera att jag lämnade honom för 10 år sedan pga att han misshandlade och våldtog mig flera gånger i veckan.

Varför barnen är hos honom? 

Svenskt rättsystem ansåg att barnen har rätt till båda sina föräldrar och att han "bara" dömdes för våld mot mig och 2 av barnen.

Phuuu nä nu bev jag irriterad igen. 

Tur att jag är tillräckligt trött för att kunna somna nu och sova hela natten. 

I morgon ska jag träffa min pusselbit och kanske att jag kan få en puss. 

Hur ska vi ta oss igenom detta? Det är 8 år tills hans yngste är myndig och inte längre har en mor som strular till det. 

Mina barn är större och kan snart påverka rätten om att kanske få bestämma mer själva.

(Bild lånad från internet)

YESS!!Jag tog mig till affären fram och tillbaks.

Inte så mycket folk ute som tur är, men ag har ändå hela min mundering på mig.

Munskydd-efterom jag anser att de måste skydda lite iallafall.

Luva- för att den hjälper till att hålla ångesten i chack.

Handskar - för att minimera ev kontaktsmitta. 

Det är inte något folk i dag bryr sig om längre. Det är tack och lov vanligt att människor försöker minimera smittan. Men när man går lika fort som en snigel, vaggar och linkar som en gravid med 2 brutna ben..

Ja, då måste tom jag le åt min spegelbild.

Hur som helst så är jag hemma igen, helt slut. svettig som om jag avverkat ett marathon. 

Sagt och gjort jag hoppar in i duschen.  Eller hoppar ska vi nog inte kalla det. Snarare ramlar.

Satte på vattnet, satte mig på golvet och där satt jag till nyss. Har ingen kraft till att få på mig kläderna. Vill bara sitta här i min soffa och lyssna på musik.

Skriva lite skit här. Läsa era bloggar. Titta på massa fina julbilder.

Måste väl ändå vara rätt val att strunta i kläder (JA! Jag har morgonrock och trosor på mig)

Men måste man ha kläder varje dag? Tar du på dig kläder 365 dagar om året? 

Det gör inte jag. I min familj har vi pyjamasdagar. Då finns inga krav mer än att man inte sitter vid matbordet och äter hämtpizzan med bar överkropp. Fast den regeln finns året runt. 

Den kom till på en utlandssemester. Farsan å brorsan satt i badbyxor och skulle äta. De ansåg att det var ok eftersom vi satt på en strandrestaurang...

Morsan, syrran och jag tycker inte om det men ville inte bråka. Så istället tog vi helt sonika av oss och satt i enbart bikinibyxorna. Det tog ca 17 sekunder för dem att få på sina tröjor. Sen finns den. 

Härligt det var att få upp ett kul minne. De är inte så ofta nu för tiden.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Högertrafik. Så var det! I Sverige har vi högertrafik när det gäller bil och div motorfordon.

VARFÖR gäller inte det när man går? Särskillt nu när det är social distansiering som gäller.

Att gå i köpcentrum, på en trottoar eller i kollektivtrafiken idag är värre kaos än när det INTE är en pandemi. 

Folk har INGEN respekt för sig själva eller andra. De bara går rakt fram. Lutar sig framför när man hämtar något i en kyldisk. Jag blir så besviken på att fet finns människor i denna del på vår jord som har MISSAT att det faktiskt är en ganska farlig pandemi. Du kanske inte blir så sjuk men jag kan dö.

Din mormor kan dö. Vill du ha det på ditt samvete. Det kanske inte är du som smittar henne men du kanske smittar sjuksköterskans man som smittar sin fru som tar ett prov på henne.

Så tänk tänk en gång till.

Tillsammans ska vi ta oss igenom detta. 

Nu är han här så vi ska väl försöka prata..

Sent i går kom ett sms från honom. Eller en låt..

Är detta som han känner? Är det en ledtråd? Eller är det bara ett sätt att vinna tid? 

Jag blir inte ett dugg klokare, inte lugnare snarare tvärtom.

Han skrev att vi ska försöka ses idag. Är det samma sak som att han dyker upp här?

Jag MÅSTE gå och köpa mjölk. Utan mjölk slutar min mage att fungera när jag tar medicinerna.

Det tar i vanliga fall ca 10 min fram och tillbaks. Idag kan det ta över en timma.

Jag vill gärna veta. Men får jag svar? Nej, han fungerar ju inte så.

Men å andra sidan har jag väntat en dryg vecka på honom att höra av sig så han kan väl vänta en stund på mig. 

I eftermiddag skall jag försöka mig på att få in mina bilder i denna datorn. En blogg utan bilder är rätt trist.

Men det får bli senare. Nu ska jag försöka mig på att klä mig och införskaffa mjölk.

Kram på er.

Hur ska jag klara detta?

Jag har en blodcancersjukdom tillsammans med PTSD. Jag är både extra infektionskänslig och otroligt stresskänslig. Inte en superbra kombination under år 2020.

Till råga på allt har båda dessa saker gjort att jag av misstag gjorde slut med mannen i mitt liv. (läs tidigare inlägg)

Nu har det gått en vecka sen vi senast pratade och min ångest har slagit i botten. Iallafall hoppas jag att jag inte kan falla mer än jag gjort.

Har sovit ca 19 timmar per dygn. Gråtit 3 timmar och spenderat kvarvarande 2 timmar till att försöka äta något samt behålla maten. Det är en kamp.

Ja, jag gnäller kanske. Men psykisk ohälsa får inte gömmas undan. 

Folk måste förstå att under en pandemi som Covid-19 är det jobbigt för alla men för oss som redan innan har olika ångesttillstånd är det ett rent helvete. Att vara ensam kan vara himla skönt när det är självvalt. Men påtvingat.. 

Not so fun.

Jag insåg tidigt under denna pandemi att jag bara är en kul polare att kalasa med för de flesta här uppe. Mina sk vänner från min hemstad är inte direkt julgranspynt heller. 

Telefonen är så tyst att jag till och med funderat på att avsluta mitt abonnemang. Kan ju lösa min jobb och läkarkontaketer via datorn. 

Är jag gnällig igen? Kanske. Men när ringde du senast en vän på samma sätt som tidgare? Hur många onlline fika, lunch, middag eller AW har du varit med om senaste året? Då räknar vi inte de som är arbetsrelaterade.

Jag vet att jag varit på en fika, en AW (där jag inte fick en syl i vädret) och en middag där dem jag åt "tillsammans" med satt och hånglade er än halva tiden.

"Förlåt oss men vi har ju barnvakt i kväll så.." 

Jag avslutade middagen genom ett enklet klick på Esc.

Nä. Bara när jag kan åka till mina sk vänner är jag ett kul tillskott men annars är jag inte den första de bjuder in till... Till något.  

Jag har under denna pandemi kommit fram till att om jag klarar mig med livet i behåll ut ur skiten så ska jag hitta nya vänner. Riktiga vänner. Får väl gå en kurs eller sätta in en kontaktannons.

Men helt klart är att jag ska ha ett liv innan och ett nytt liv efter Corona.

Hur blir det då med kärleken? Ja, bara framtiden vet något om det. Jag hoppas att vi kan lösa något i morgon när han kommer förbi. Det var iallafall vad han sa att han skulle göra. Hoppas att det inte innebär att han kommer hit. VI tar en kaffe. Han säger att han inte vill satsa mer på oss eftersom jag är så sjuk som jag faktiskt är.

Men då kommer jag inte kunna andas. Jag trodde ärligt inte att jag någonsin skulle våga sattsa på kärleken igen. Att jag skulle kunna llita på någon. Haha trodde inte ens att jag skulle våga ha sex igen.

Var det en konstig komentar? Tja, men har du blivit misshandlad och våldtagen av din man i 16 år så kan jag lova att det är långt ifrån självklart att klara så basala saker. 

Jag vet när vi började prata med varandra (Över messenger) Då tänkte jag att jag passar på att njuta av att prata med honom för jag kommer aldrig våga ha en fsisk relation med honom, eller med någon.

Men det finns män där ute som väntar. Som tar det i den takt vi fd misshandlade kvinnor behöver.

Han väntade i över 3 månader på vår första kyss. 

Men nu är det över..

Bläää Jag hatar detta. Jag vill må bra. Jag vill inte behöva sitta instängd här dygnet runt. beställa maten i en app som körs hem av något bud. Jag vill ut och se mig omkring. Jag vill känna vinden och regnet i ansiktet. Jag vill känna dofter. Höra fåglar, bilar, människor. Irriterande musik i butikerna.

Jag vill stå i kö och betjänas i kassan av någon som är trött och irriterad. 

Jag vill höra griniga barn på tunnelbanan. Jag vill gå till pizzerian och få hår i salladen... Nä, det vill jag inte med du förstår säkert vad jag menar.

Så frågan är hur ska jag klara detta?

Kanske du vill bli min vän?

Jag är trasig. Helst sönder. Tror inte ens att superlim och silvertejp skulle kunna få bitarna att hålla ihop.
Om han ändå svarade eller själv hörde av sig skulle vi säkert kunna reda ut detta.

Men tystnaden är dödande.
Jag är döende. Det gör så ont. Näsan rinner i kapp med ögonen. Jag känner suget efter att droga ner mig.
Nej inte knark av något slag. Men något som är lika svårt att sluta med som heroin (har jag hört någonstans någon gång)
Nämligen socker. Jag är sk nykter sockermissbrukare. Fd hetsätare. Kakor, rostade smörgåsar med hushållsost och marmelad var mina värsta droger. Kampen just nu är så svår. Jag vågar inte ens gå och köpa mjölk. Jag vet att jag skulle komma hem med ballerina kex, havreflarn med chokladbotten och billigt vitt bröd bakat på vatten luft och gammalt bös.

Kanske att jag även skulle köpa cigg. Bara för att straffa mig själv. Jag vet att det bara är jag som mår dåligt av det. Jag vet att det inte är kärlek eller bekräftelse i maten. Men att sitta ensam med hjärtat slitet ur kroppen. Så har jag något att göra. Det är gott. Tills paltkoman kommer.
Maten pratar inte ner mig. Dömmer mig inte. smakar inte.

Jag vet att jag inte ska. Jag vill inte. jag vet att det bara resulterar i ännu mer ångest.
Jag blir så frustrerad.

Har en person i min närmsta krets som är den ena jag Kan det prata med. Men hon är så sömmande.

Jag måste sova. Vill inte. Vill att du ska ringa. Vill veta. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv utan dig.

Älskling hör av dig. I

Efter en felskrivning på sms blev resultatet att jag nu sitter här med krossat hjärta.
Kan knappt andas och jag är farligt nära dehydrering av tårarna som fallit i strida strömmar från mina ögon.

Jag skrev fel, korrekturläste inte, utan skickade.
Nu hatar han mig och jag är ensam. Jag gjorde slut på mitt förhållande utan att det var vad jag ville.
Han är som så många andra män bångstyrig och vägrar svara. Har man gjort slut så har man.

Efter alla våra år är jag bortkastad som gårdagens sopor. Eller det är iaf så det känns.
Allt vi gått igenom med hotfulla ex, mina barn, hans barn osv har varit helt i onödan.
11 dagar före jul krossade jag mitt eget och kanske även hans hjärta. Allt pågrund av stress och en felskrivning.
Mitt liv i ett nötskal.

Kaos och katastrof.

Allt jag ville va får svar på en liten liten fråga. Men det blev ett hot. Ett hot som han valde att inte ifrågasätta utan ta avstånd från mig.
Jag orkar inte detta. Inte just nu. Livet är bara struligt och sorgligt. Jag saknar min familj. Mina barn. Mitt liv och nu även mannen i mitt liv. Min bättre hälft. Mitt syre. Mitt allt.

Helt ensam i en stad som inte är min. Med ångest stor nog att laga ozonskiktet. Ett självhat tillräckligt att förinta världens alla diktatorer. Här skall jag på något förunderligt sätt klara av att överleva.

Hur ska jag klara detta? 11 dagar kvar till jul och aldrig har jag varit mer ensam och sorgsen