En lång vecka är till ända.
Möten med advokat, socialen och ny tjänst på jobbet. Allt är ett enda virrevarr med känslor tankar åsikter och idéer.
Min advokat är en relativt ung man med god insikt om denna sortens ärende.
Han gav trygga svar och stressade inte.
Han sa heller inte ?jag tycker du skall...?
Utan förklarade tänkbara scenario och lät mig utifrån det säga vad jag vill.

På jobbet är det nu tjänst, nya uppgifter och nya kollegor. Förhoppningsvis är det slut med skitsnack och personliga påhopp.
Jag ser fram emot februari som kommer inne hålla mycket utbildning och lära känna allt och alla nya.

Igår åkte jag och Mr älskling till Örebro för ett dygn med bara mys.
Vi mötte upp vänner som även de haft Corona. Sen gick vi och åt middag. Så mysigt och roligt.
En känsla av frihet att kunna umgås med andra människor. En fördel med att vi genomlidit Corona.

Men vi skulle aldrig träffa någon som själv inte har antikroppar. Man vet för lite om smittovägarna för att vi ska våga det.

Sen låg vi nära hela natten. Pratade till småtimmarna om det mesta. Bla förlovning.
Japp, vi ska förlova oss.

När? Det har vi inte bestämt men att komma så långt att prata om det. Dessutom att bestämma oss för att det är så det ska bli. För oss är det stort då våra liv kantas av ex som gör allt de kan för att ställa till problem.

Men i morse vaknade jag med allergi i hela ansiktet. Ögonen svullna och kinder som brinner. Dessutom har jag fått utslag kring munnen så jag ser inte klok ut. Tur jag vet att han älskar mig med eller utan min allergi. Som förövrigt verkar bli sämre på vintern efter att jag fick min blodcancer.

Måste komma ihåg att fråga min läkare om detta.
Men nu ska jag njuta av den blå himmel och solens strålar som naturen bjuder på idag.

See you later

Nu räcker det. Jag har fått nog. Strejken är inledd. Godsmottagningen är stängd och inga mer sorger eller problem mottages.

När jag äntligen efter 6,5 veckor är tillbaks på jobbet. Jag har lyckats boka in en staycation med Mr älskling för att ladda inför kommande kamp för mitt barn.
Då kommer nästa ?lilla grej? min ena morbror har avlidit.

När jag var liten var jag lite reserverad mot honom, egentligen mot alla män eftersom jag växte upp med en ensamstående mamma och jag tyckte mäns röster var bullriga.

Men för några år sedan var jag och hälsade på mina kusiner. Han (min morbror) hade då en husvagn vid deras brygga. Där satt han och jag tog ett glas vin och pratade om bla att jag som barn varit reserverad. Jag fick en så underbar känsla av att sitta där. Solen sken, fiskmåsarna skrek, doften av det salta havet och ljudet av lekande barn.

Idag tänker jag extra på den dagen.

Vila i frid älskade morbror. Hälsa de våra som du åter får träffa.

Sakta men säkert sjunker verkligheten in.
Mitt barn kommer tas ifrån mig för att jag litat på myndigheterna.

Jag söker efter en nål i en höstack och greppar efter alla sprickor i bergets lodräta vägg för att inte missa vad som kan bli räddningen.

Finns det något jag missat? Är det bara att lägga sig platt och bli överkörd än en gång?
Hade jag haft missbruksproblem eller själv varit våldsam mot mina barn hade jag inte sagt något. Då hade det varit bäst för mina barn att leva i en annan familj. Men så är inte fallet för oss.

Jag är en hårt arbetande mamma som sliter för att vi ska ha det bra.

Är det straffbart att hamna mellan stolarna för att man bryter sig loss från ett destruktivt äktenskap så är jag skyldig. Men om det inte är så utan man tar det steget sen litar på myndigheterna att ta sitt ansvar att hjälpa sina medborgare så anser iallafall jag att man skall belönas.

Allt vi behöver är ett litet intyg att jag har inkomst och trots kronofogden kan betala hyran.
Med en normal hyra skulle jag dessutom kunna betala skulden på ett till två år. Utan att för den sakens skull behöva leva på luft.

Har du som läser detta något tips? Kanske du tom vet någon som hyr ut en bostad, minst 3 rok med maxhyra 10000kr. (Stockholms kommun)
Skriv en kommentar.

Insåg just att jag kanske borde äta något.
Vet inte ens vilken dag jag senast åt. Har bara druckit kaffe och vatten sen jag fick veta.

Inatt blev det inte mycket sömn.
Tankarna har snurrat fler varv än vad som borde vara möjligt.

Jag ringde socialtjänsten för att bena ut några frågor och svaren jag fick är än mer chockande än den information jag fick igår.

De anser bla att jag är en mist lika dålig förälder som pappan till mina barn. Detta pga rena lögner som finns i den akt där soc skrivit.
De har bla skrivit att jag inte vill samarbeta. Att jag satt mitt barn hos en förövare mot deras råd.
Att jag inte har velat delta i div utredningar eller ens önskat ta del av grabbens liv.

Inget är mer fel.

Jag ville inte att han (barnens pappa) skulle få umgänge. Men soc och familjerätten tvingade mig.
Jag har deltagit i alla utredningar och följt alla deras råd, förmaningar och uppmaningar.
Jag har tagit med barnen på möten och förhör.
Jag har gått ner i brygga och spagat samtidigt för att inte göra fel gentemot mina barn men ändå följa myndigheternas önskan.

Allt detta för att jag inte vill att det ska bli fel för mina barn efter att jag lämnat deras pappa som misshandlade oss.

Jag ville inte att han någonsin skulle kunna skada barnen.
Men! Socialen, familjerätten och åklagarmyndigheten ansåg att barnen och deras pappa skulle ha en relation.

Det var samma myndigheter ansåg att grabben självklart inte bara kunde utan faktiskt bordens hos sin pappa när jag tog ett nytt bättre jobb i en annan stad.

Jag har alltså bara följt deras väg. Visst jag har inte alltid gillat deras beslut och jag har definitivt ifrågasatt många av de samma.
Men jag anser ändå att om de myndigheter som skall värna barnens trygghet säger att saker skall vara på ett visst sätt så skall jag kunna lita på att det inte kastas på mig senare som att jag är en dålig person som vill mitt eget barn illa.

Så funkar det inte i Sverige. Här är du helt rättslös om myndigheterna gör fel. De kommer inte på något sätt ta sitt eget ansvar. De kommer göra allt för att krossa dig som en kackerlacka.

Efter mitt samtal med socialen idag har jag förstått att jag inte kan vinna. Hur jag än väljer att vända mig så har jag både dömts och straffats innan saken är klar.

Jag kommer förlora mitt barn till staten för att det sitter ett gäng människor som ljugit i sina papper.
Jag är dömd till att sörja ett barn som skulle ha det bäst hos mig. Han uttrycker att han saknar mig vilket jag känner samma. Men pga Corona så har vi inte fått lov att träffas. Det är inte jag som sagt att jag inte vill. Det är regeringen och FHM som sagt att vi inte skall resa just nu.

Jag straffas alltså ännu en gång för något jag inte kan rå på.

Är så besviken på den totala makt myndigheter har.
Som vanlig dödlig har du inte en chans.
De kör sitt race. Skriver in vad de vill i sina akter.
Utan att kolla alla möjligheter så rycker de bort ett barn och splittar ännu en familj.

Knappt har jag påbörjat min återhämtning efter covid-19 så kommer det värsta samtalet i mitt liv.

Socialen i min ursprungskommun meddelar att det inkommit anmälningar (alltså flertalet) mot mitt ex som är boendeförälder för vår yngste son.
De har nu beslutat att ansöka om att lägga ett LVU på grabben.

Japp, du läste rätt. Deras förstahandsval är att familjehemsplacera honom. Inte att han ska flytta till mig.
Varför? Jag bor för trångt.
Det är alltså bättre att placera en ungdom med flera diagnoser i en familj som han inte känner.
I en ny stad han inte känner.
Att lägga massvis med pengar på detta istället för att hjälpa oss med en större bostad som jag kommer kunna bekosta helt själv. (Behöver enbart en knuff i kön)

Menar inte att jag skall gå före. Men jag behöver ha ett borgenärskap. Detta har jag tagit upp tidigare i bloggen. (Skuldsaldo hos kronofogden efter skilsmässan från samme fader som nu anses olämplig som vårdnadshavare)

Hans agerande förföljer mig på min stig till ett tryggt liv för mig och mina barn.

Natten är här och jag borde sova så jag kan ringa alla samtal i morgon. Jaga socialen och hyresvärdar i jakten på en bostad.

Istället ligger jag här lika vaken som tomten i Viktor Rydbergs dikt ?Tomten?


Tankar snurrar fortare än en tornado. Det är lika mycket oreda på dem också. Frågor utan svar. Logiska och totalt ologiska blandas med rent fåniga tankar.

Till och med jag inser att det är helt orelevant om han får med sina möbler eller inte. Vilken musikskola han ska gå i eller vilka dagar som han behöver ändra sina rutiner.

Det är just nu inte viktigt men samtidigt frågor jag kan greppa och försöka finna lösningar på.

Sova är inget jag lyckats med och överväger nu att ta en insomningstablett. Ja, jag har sådana men vill ta dem så sällan som möjligt, helst inte alls.

Vad gör man i en situation som denna?
Kaos kaos kaos.
Hur trollar man fram en bostad i en stad där snittiden i bostadskön är 7-8 år. SNITTIDEN.
Vilket innebär att jag har 4-5 år kvar och då måste kronofogdeskulden vara löst.

Allt bara snurrar. Runt, runt som ett hamsterhjul.
Kanske ska ta en nattlig promenad så jag är lite frusen när jag kommer in. Då är det skönt att krypa ner i sängen och man blir trött av att försöka få upp värmen i sängen.

Kanske inte är en smart idé då de flesta överfall sker nattetid.

Jaha, där kom ytterligare en tanke. Hatar detta.
Får bli en tablett och hoppas på ett under.

To be continued...

Shit. En buss måste kört över mig backat och gasat en gång till.

Bihålorna spränger och brinner ikapp med febern.

Huvudet är uppenbarligen inte tomt för någonting  där inne värker så jag ibland ser fyrverkerier.

Japp, den förbannade coronan tog mig.

2020 avslutades med att jag smittades.

Det förbannade året där vi skulle lämna all skit såg istället till att 2021 började sämre än hela 2020 var samanlagt.

Lägg till detta att jag pga Corona inte kunnat träffa Mr man...

Han är ju lika sjuk som jag och vi bor ju inte tillsammans så det är en prövning till som vi inte behöver.

Just nu är jag mycket tveksam till att vi kommer klara oss.

Jag vet för mycket, känner ännu mer och ångesten har tagit över mig totalt.

Han förstår inte hur hans agerande påverkar mig negativt och det gör så satans ont.

Allt jag vill är ju vara älskad och kunna leva ett lugnt och härligt liv. 

December och Januari är värsta tiden på året för mig. Har varit så i 11 år.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle släppa mitt förfutna och gå vidare. Det funkade jättebra tills det kom ytterligare en jul och nyår där varje dag är en påminnelse av vad som en gång hände.

8 månader som ändrades till 6 månader som i verkligheten blev 4. 

Vilket skämt det straffet är.

Inte en krona i skadestånd har han betalt.

Men jag sitter här fortfarande och plågas av minnen, flashbacks, ångest och oro.  

Sånt är mitt liv. 

Jag älskar och blir sårad.

Jag ställer upp och hjälper andra men får själv inget tillbaks.

Jag finns där för mina sk vänner men ingen svarar när jag behöver.

Idag hade jag ett riktigt lågvattenmärke.

Jag bad att få en pistol med en kula i för att göra slut på allt.

Jag vill verkligen inte avsluta mitt liv. Det är inte ett alternativ.

Men jag vill inte leva livet så som det är. Jag vill ha ett annat liv. Jag förtjänar det.

Blä. 

Nu har jag än en gång gjort ett inlägg som inte gagnar någon. 

Ett deppinlägg med den stora offerfilten.

Varför kan jag inte bara finna sinnesfrid?

Varför kan jag inte finna svaren på alla frågor som snurrar?

Nu har jag haft snuva, hosta, huvudvärk och klåda i halsen och på kroppen i flera dagar. Även lite muskelvärk. Jag är trött och har fortsatt dålig aptit.

Ringde 1177 för att kolla om det är normalt efter mina medicinbyten.
Men nähä. Stora trumman drogs fram och nu ska jag testas för covid-19.
Men kan detta vara covid? Den tanken har inte tidigare slagit mig.
Förkyld är jag ofta. Influensa har jag inte haft på flera år så jag kan inte säga att jag minns hur det känns.

Så nu är det bara att invänta en liten taxi som kommer vilken dag som helst med ett hemtest.
Sen ska det rotas i svalget, näsan och spottas i en kopp. Fram till dess är det stanna hemma. Inte ens ta en promenad. Förstår du hur illa det är? Jag har just tagit tag i min ångest med rutiner som inkluderar en promenad varje dag. Om så bara runt kvarteret så ska jag ut varje dag.

Detta kommer få värre konsekvenser än jag tror jag kommer klara. Jag vill inte ner i gropen igen.
Snälla jag vet att det är någon som läser bloggen. Kom med något litet förslag på sysselsättning.
Förslag på film, serie, bok/ljudbok.

Mitt förråd på idéer är tomt efter 10 månader med bara vara hemma när jag inte jobbat.

Nu får det bli Stockholms blodbad innan jag förhoppningsvis kan somna.

Håll avstånd och hålll ut
Här kommer en cyber kram till den som vill ha.

Blev nyss inbjuden att åka med kärleken till hans familjs lantställe. Vi ska åka skoter, mysa framför brasan och bara vara. Precis vad jag behöver. Medan jag letade efter mina skidbyxor fann jag en kamera som jag inte sett sen 2015.

Minnsekortet var fyllt av glada dagar. 

Bla den dagen det "brann" i vårt kök. Nej, den delen var inte bra. Men innan. när jag, mina föräldrar och mina barn var och badade. Mamma och min dotter som alltid hittar på galenskaper gav sig in i vassen och skulle hitta lera att göra inpackningar av...

Men de fann istället en surfingbräda. Den drog de fram och sen var det full fart på dem att komma upp och glida runt.

Min styvfar hade fullt upp med att träna min yngste son på simning så jag hade tiden helt för mig själv. Jag fotade och filmade, låg på bryggan och bara njöt av att få andas. 

Jag hade nyligen varit riktigt dålig med min ångest och behövde tid för mig själv samtidigt som jag behövde aktivera bååde mig och barnen.  

Mina föräldrar som älskar att bada var perfekta att ha med. 

När vi skojat och lekt i flera timmar, fikat och badat ännu mer stannade min dotter upp mitt i leken.

Hon sa bara "Mamma, vi MÅSTE åka hem nu"!

Alla försökte få henne att stressa ner, men hon gav sig inte. Om hon så skulle springa hem ensam (ca 6 km och hon var 11 år) så skulle vi hem NU.

Ingen ide att starta bråk om det och eftermiddagen hade börjat övergå till kväll. 

Sagt och gjort vi packade ihop och åkte hem.

När vi kom på gården hörde vi brandvaranarens tjut. Sa till barnen att stanna ute medan jag sprang in. När jag öppnade dörren var deet tjock rök i hela lägenheten. Det enda som syntes var en glödande kastrull på spisen.

Min äldste son var någonstans där inne. Paniken kom omedelbart.

Jag slet upp hans sovrummsdörr. Där satt han med lurar på sig stirrade på mig som om jag vore tokig.

Och frågade. "Vad gör du? När kom ni hem? Vad är det som tjuter?"

"UT!!" skrek jag. 

Då förstod han att det var brandvarnaren som tjöt och sprang ut.

Mamma hade sprungit in i köket tagit kastrullen från spisen. nu var hon i full färd med att öppna alla fönster för att vädra. Hela min nymålade vita ljusa fina lägenhet som jag slititi hårt med för att få ens beboelig var nu grå, luktade allt annat än gott. Pappa ringde sin vän som jobbar inom brandförsvaret och frågade vad vi skulle göra. Det hade ju inte varit någon öppen låga så de behövde inte komma och släcka något.

Vännen kom och kollade. Vi kontaktade försäkringsbolaget som skickade pengar till hotell samt en joniseringsfläkt.

Sen åkte vi på bilsemester. i 3 veckor var vi tvugna att hålla oss borta. Alla kläder och textilier skickades på specialtvätt. 

Min dotter räddade vårt hem från värre skada än rök. Hon räddade med stor sanolikhet sin brors liv. 

Men hur kune hon veta? Hur kommer det sig att hon gång på gång får en känsla och att hon bara vet vad som ska ske?

Det finns många exempel på hennes intuition men detta är nog ändå den gång hittills som det stoppade störst potentiella koncekvenser.

Tänk att jag sitter här flera år senare och hittar dessa ljusglimtar just när livet är så mörkt. 

Kan det vara att allt händer av en orsak?