Blev nyss inbjuden att åka med kärleken till hans familjs lantställe. Vi ska åka skoter, mysa framför brasan och bara vara. Precis vad jag behöver. Medan jag letade efter mina skidbyxor fann jag en kamera som jag inte sett sen 2015.

Minnsekortet var fyllt av glada dagar. 

Bla den dagen det "brann" i vårt kök. Nej, den delen var inte bra. Men innan. när jag, mina föräldrar och mina barn var och badade. Mamma och min dotter som alltid hittar på galenskaper gav sig in i vassen och skulle hitta lera att göra inpackningar av...

Men de fann istället en surfingbräda. Den drog de fram och sen var det full fart på dem att komma upp och glida runt.

Min styvfar hade fullt upp med att träna min yngste son på simning så jag hade tiden helt för mig själv. Jag fotade och filmade, låg på bryggan och bara njöt av att få andas. 

Jag hade nyligen varit riktigt dålig med min ångest och behövde tid för mig själv samtidigt som jag behövde aktivera bååde mig och barnen.  

Mina föräldrar som älskar att bada var perfekta att ha med. 

När vi skojat och lekt i flera timmar, fikat och badat ännu mer stannade min dotter upp mitt i leken.

Hon sa bara "Mamma, vi MÅSTE åka hem nu"!

Alla försökte få henne att stressa ner, men hon gav sig inte. Om hon så skulle springa hem ensam (ca 6 km och hon var 11 år) så skulle vi hem NU.

Ingen ide att starta bråk om det och eftermiddagen hade börjat övergå till kväll. 

Sagt och gjort vi packade ihop och åkte hem.

När vi kom på gården hörde vi brandvaranarens tjut. Sa till barnen att stanna ute medan jag sprang in. När jag öppnade dörren var deet tjock rök i hela lägenheten. Det enda som syntes var en glödande kastrull på spisen.

Min äldste son var någonstans där inne. Paniken kom omedelbart.

Jag slet upp hans sovrummsdörr. Där satt han med lurar på sig stirrade på mig som om jag vore tokig.

Och frågade. "Vad gör du? När kom ni hem? Vad är det som tjuter?"

"UT!!" skrek jag. 

Då förstod han att det var brandvarnaren som tjöt och sprang ut.

Mamma hade sprungit in i köket tagit kastrullen från spisen. nu var hon i full färd med att öppna alla fönster för att vädra. Hela min nymålade vita ljusa fina lägenhet som jag slititi hårt med för att få ens beboelig var nu grå, luktade allt annat än gott. Pappa ringde sin vän som jobbar inom brandförsvaret och frågade vad vi skulle göra. Det hade ju inte varit någon öppen låga så de behövde inte komma och släcka något.

Vännen kom och kollade. Vi kontaktade försäkringsbolaget som skickade pengar till hotell samt en joniseringsfläkt.

Sen åkte vi på bilsemester. i 3 veckor var vi tvugna att hålla oss borta. Alla kläder och textilier skickades på specialtvätt. 

Min dotter räddade vårt hem från värre skada än rök. Hon räddade med stor sanolikhet sin brors liv. 

Men hur kune hon veta? Hur kommer det sig att hon gång på gång får en känsla och att hon bara vet vad som ska ske?

Det finns många exempel på hennes intuition men detta är nog ändå den gång hittills som det stoppade störst potentiella koncekvenser.

Tänk att jag sitter här flera år senare och hittar dessa ljusglimtar just när livet är så mörkt. 

Kan det vara att allt händer av en orsak?   

Ja, så är äntligen 2020 över. We did it!!!

Men var det egentligen så fruktansvärt? Var livet under 2020 verkligen så mycket annorlunda än alla andra år?

För oss som är ganska ensamma så var det nog mer en tiddå de "icke-ensamma" fick lära sig hur det är att vara issolerad. En tid då de som har för vana att resa, shoppa, äta ute, festa på restauranger och nattklubbar fick lära sig att roa sig hemma, precis som dem som inte har möjlighet till deras vanor alltid lever. 

En tid då vi ganska tydligt har sett vilka som tänker på sina medmänniskor och viklka som är egoister.

För att trotsa alla, eller många av de restriktioner som FHM och regeringen gått ut med är väldigt egoistiskt.

Ja, jag är lite bitter över detta. Jag anser att dem som inte ändrat sitt levene inte har rätt till den svårt pressade sjukvården. Jag anser att vi i Sverige har fått det förtroende att själva fatta smarta val med bra guidelinjer i denna svåra sjukdomstid. Ändå finns det människor som inte bryr sig, Då är man egosit.

Hur avslutades då 2020 för egen del?

Dottern åkte bil till sin väns lantställe. Dit de beställt mat från ica. Dvs inget åka kollektivt, gå in i butiker och därmed riskera smittspridning sammtidigt som de stöttade lokala handlaren. 

Själv var jag verklgen själv. Ensam hemma neräddad i soffan med fruktansvärda magsmärtor. 

Så svåra att jag till slut inte hade något val än att rådgöra med 1177. De blev oroliga och skickade en ambulans.

Så jag var på akuten. Sista stället på jorden jag vill vara på nyår när folk är fulla använder pyrotekniska pryttlar och dessutom denna förbannade pandemi.

Allt med magen löste sig och jag fick komma hem ca 23.45 Jag kröp ner i sängen direkt. Men då exploderade narturligtvis himlen utanför i en symfoni av ljus, färger och smällar. 

Vackert? ABSOLUT! Men då kom påminnelsen av ensamheten och ångesten slog till som Mike Tysons kock out.

Gråtandes, hulkandes och skakandes försökte jag somna. Utan resultat. Jag hämtade ett täcke till och öppnade förnsteret. Frisk luft är bra när det är svårt att sova. Satte på en avslappningsslinga (ljudfil)

När jag vaknade den 1/1-2021 vid 14 på eftermiddagen var jag bomförkyd. Näsan var helt tät, halsen kliar, ögonen rinner och frossan får mig att skaka. Mannen i mitt liv skickar ett sms att han måste dra iväg med kort varsel. 

vad gör det med ångesten tror du? Japp. Jag föll nu handlöst ner i en svart mörk kall brun.

Livet kändes helt onödigt. Allt jag egentligen hade behövt var att få sitta nära honom. Inte ett ord hade behövts. Bara närheten. Istället fick jag motsattsen. Mer avstånd.

La mig på soffan och startade tv:n. Kärlek, glädje och mys är vad som visas. 

Skjut mig vad jag just där och då hatar sånt.

Somnar och sover till 23 tiden. Vaknar och försöker äta. Kaskadkräks. Somnar åter på soffan. Så håller det på till 3/1 vid 20 tiden. Då det kom ett sms.

"Hej Lillan. Allt ljus på dig under 2021 kära vän  Du kan behöva allt ljus i ditt kämpande. Är du hemma eller kvar på sjukhuset? Nyårskraaaam  "

Ingenting kunde vara mer pricksäkert än det sms. En vän jag inte sett på ett år har åkt flera mil, förbi en butik där hon köpt en liten ljuslykta och kom för att lysa upp min vardag. 

På ett par minuter vände allt. Precis ALLT. Jag fick på mig lite kläder och tg mig ner för att möta upp. Hon stod med avstånd coh tände ett tomtebloss och sjöng en trudilutt. Ställde frågan "Hur mår du?"

sen lyssnade hon på mig. Det betydde så mycket att jag inte kan beskriva det i ord.

När hón åkt gick jag upp. Satte mig en stund i soffan. Tog en dusch för första gången på flera dagar. På med ren pyjamas. Fixade en kopp te och en skål med filmjölk och äppemos (det enda jag vågade försöka mig på)

Sen ringde jag kärleken.  Berättade precis hur kass jag mår (stort steg för mig som alltid har en mask på mig)

Sen satt jag bara här och tittade på mitt nya lilla ljus. Lugnet inom mig kom som en varm känsla. 

När John Blund kom somnade jag och var lugn för första gången på länge. 

Att höra av sig till någon kan vara det som lyfter dem och ger kraft att orka lite till.

Du vet inte vem som mår dåligt. Men du vet att du kan vara den som kan skänka lite ljus i någons liv. Du kan vara den som ger din vän lite mer mening i livet. Vem har du inte kontaktat på länge? 

Släng i väg ett sms. Du kan rädda ett liv. 

Var rädd om dig. Håll avstånd och håll ut.