Sakta men säkert sjunker verkligheten in.
Mitt barn kommer tas ifrån mig för att jag litat på myndigheterna.

Jag söker efter en nål i en höstack och greppar efter alla sprickor i bergets lodräta vägg för att inte missa vad som kan bli räddningen.

Finns det något jag missat? Är det bara att lägga sig platt och bli överkörd än en gång?
Hade jag haft missbruksproblem eller själv varit våldsam mot mina barn hade jag inte sagt något. Då hade det varit bäst för mina barn att leva i en annan familj. Men så är inte fallet för oss.

Jag är en hårt arbetande mamma som sliter för att vi ska ha det bra.

Är det straffbart att hamna mellan stolarna för att man bryter sig loss från ett destruktivt äktenskap så är jag skyldig. Men om det inte är så utan man tar det steget sen litar på myndigheterna att ta sitt ansvar att hjälpa sina medborgare så anser iallafall jag att man skall belönas.

Allt vi behöver är ett litet intyg att jag har inkomst och trots kronofogden kan betala hyran.
Med en normal hyra skulle jag dessutom kunna betala skulden på ett till två år. Utan att för den sakens skull behöva leva på luft.

Har du som läser detta något tips? Kanske du tom vet någon som hyr ut en bostad, minst 3 rok med maxhyra 10000kr. (Stockholms kommun)
Skriv en kommentar.

Insåg just att jag kanske borde äta något.
Vet inte ens vilken dag jag senast åt. Har bara druckit kaffe och vatten sen jag fick veta.