Inatt blev det inte mycket sömn.
Tankarna har snurrat fler varv än vad som borde vara möjligt.

Jag ringde socialtjänsten för att bena ut några frågor och svaren jag fick är än mer chockande än den information jag fick igår.

De anser bla att jag är en mist lika dålig förälder som pappan till mina barn. Detta pga rena lögner som finns i den akt där soc skrivit.
De har bla skrivit att jag inte vill samarbeta. Att jag satt mitt barn hos en förövare mot deras råd.
Att jag inte har velat delta i div utredningar eller ens önskat ta del av grabbens liv.

Inget är mer fel.

Jag ville inte att han (barnens pappa) skulle få umgänge. Men soc och familjerätten tvingade mig.
Jag har deltagit i alla utredningar och följt alla deras råd, förmaningar och uppmaningar.
Jag har tagit med barnen på möten och förhör.
Jag har gått ner i brygga och spagat samtidigt för att inte göra fel gentemot mina barn men ändå följa myndigheternas önskan.

Allt detta för att jag inte vill att det ska bli fel för mina barn efter att jag lämnat deras pappa som misshandlade oss.

Jag ville inte att han någonsin skulle kunna skada barnen.
Men! Socialen, familjerätten och åklagarmyndigheten ansåg att barnen och deras pappa skulle ha en relation.

Det var samma myndigheter ansåg att grabben självklart inte bara kunde utan faktiskt bordens hos sin pappa när jag tog ett nytt bättre jobb i en annan stad.

Jag har alltså bara följt deras väg. Visst jag har inte alltid gillat deras beslut och jag har definitivt ifrågasatt många av de samma.
Men jag anser ändå att om de myndigheter som skall värna barnens trygghet säger att saker skall vara på ett visst sätt så skall jag kunna lita på att det inte kastas på mig senare som att jag är en dålig person som vill mitt eget barn illa.

Så funkar det inte i Sverige. Här är du helt rättslös om myndigheterna gör fel. De kommer inte på något sätt ta sitt eget ansvar. De kommer göra allt för att krossa dig som en kackerlacka.

Efter mitt samtal med socialen idag har jag förstått att jag inte kan vinna. Hur jag än väljer att vända mig så har jag både dömts och straffats innan saken är klar.

Jag kommer förlora mitt barn till staten för att det sitter ett gäng människor som ljugit i sina papper.
Jag är dömd till att sörja ett barn som skulle ha det bäst hos mig. Han uttrycker att han saknar mig vilket jag känner samma. Men pga Corona så har vi inte fått lov att träffas. Det är inte jag som sagt att jag inte vill. Det är regeringen och FHM som sagt att vi inte skall resa just nu.

Jag straffas alltså ännu en gång för något jag inte kan rå på.

Är så besviken på den totala makt myndigheter har.
Som vanlig dödlig har du inte en chans.
De kör sitt race. Skriver in vad de vill i sina akter.
Utan att kolla alla möjligheter så rycker de bort ett barn och splittar ännu en familj.

Knappt har jag påbörjat min återhämtning efter covid-19 så kommer det värsta samtalet i mitt liv.

Socialen i min ursprungskommun meddelar att det inkommit anmälningar (alltså flertalet) mot mitt ex som är boendeförälder för vår yngste son.
De har nu beslutat att ansöka om att lägga ett LVU på grabben.

Japp, du läste rätt. Deras förstahandsval är att familjehemsplacera honom. Inte att han ska flytta till mig.
Varför? Jag bor för trångt.
Det är alltså bättre att placera en ungdom med flera diagnoser i en familj som han inte känner.
I en ny stad han inte känner.
Att lägga massvis med pengar på detta istället för att hjälpa oss med en större bostad som jag kommer kunna bekosta helt själv. (Behöver enbart en knuff i kön)

Menar inte att jag skall gå före. Men jag behöver ha ett borgenärskap. Detta har jag tagit upp tidigare i bloggen. (Skuldsaldo hos kronofogden efter skilsmässan från samme fader som nu anses olämplig som vårdnadshavare)

Hans agerande förföljer mig på min stig till ett tryggt liv för mig och mina barn.

Natten är här och jag borde sova så jag kan ringa alla samtal i morgon. Jaga socialen och hyresvärdar i jakten på en bostad.

Istället ligger jag här lika vaken som tomten i Viktor Rydbergs dikt ?Tomten?


Tankar snurrar fortare än en tornado. Det är lika mycket oreda på dem också. Frågor utan svar. Logiska och totalt ologiska blandas med rent fåniga tankar.

Till och med jag inser att det är helt orelevant om han får med sina möbler eller inte. Vilken musikskola han ska gå i eller vilka dagar som han behöver ändra sina rutiner.

Det är just nu inte viktigt men samtidigt frågor jag kan greppa och försöka finna lösningar på.

Sova är inget jag lyckats med och överväger nu att ta en insomningstablett. Ja, jag har sådana men vill ta dem så sällan som möjligt, helst inte alls.

Vad gör man i en situation som denna?
Kaos kaos kaos.
Hur trollar man fram en bostad i en stad där snittiden i bostadskön är 7-8 år. SNITTIDEN.
Vilket innebär att jag har 4-5 år kvar och då måste kronofogdeskulden vara löst.

Allt bara snurrar. Runt, runt som ett hamsterhjul.
Kanske ska ta en nattlig promenad så jag är lite frusen när jag kommer in. Då är det skönt att krypa ner i sängen och man blir trött av att försöka få upp värmen i sängen.

Kanske inte är en smart idé då de flesta överfall sker nattetid.

Jaha, där kom ytterligare en tanke. Hatar detta.
Får bli en tablett och hoppas på ett under.

To be continued...